Mors lille Olle- släng dig i väggen!

Efter att jag kom hem från jobbet i går morse, kunde jag inte se ordentligt, ett parti av synsfältet var helt blurry.. Jaja, tänkte jag, jag hadde ju nyss rest mig upp lite snabbt. Så jag gick och la mig för att vila lite (det är skönt med en liten morgontupplur efter nattpass). Sen vaknade jag av huvudvärk. Ush, inte roligt. Jag hade inte så lust att ta värktabletter egentligen, de sista 4-5 dagarna har jag levd på panodil och ibumetin för tandvärken. Robert fick göra sonterapi på mina fötter istället. Men nu hjalp det inte så mycket. Sen började jag att kräcka. Jag fattade inte helt att det gick, för jag hade inte ätit eller drukit något särskilt på 13- 14 timmar..
Efter att jag liggit med illamående och värk i flera timmer, vårdcentralen svarade i telefonen med "Vi ringer upp om 2 timmar".. Och vidare prat med sjukvårdsupplysningen, så åkte vi in på akuten.

När vi kom in på akuten gjorde en sjuksköterska med namn  Olle lite blodprov på mig.

Olle: hej
Jag: .....eh.. (jag mådde dårligt!)
Olle: (börjar småprata) Var kommer du ifrån då?
Jag: ...norge..
Olle: Närke.
Jag: Norge.
Olle: Närke??
Robban: Hon kommer från Norge.
Olle: Norge? Ja ha, är du norska?
Jag: (börjar bli lite irriterad. Om man kommer från norge så brukar man väl vara norska??) Ja.
Olle: (Börjar prata om något TV program om norskar, samtidigt som han ska ta blodprov) Nu kommer det att sticka lite här.
Jag: ....

(Problemet nu är att det inte kommer så mycket blod..) Så han fick sticka en gång till. Det kommer inte så mycket blod där heller. Så han börjar typ massera där var nålen sitter - inne i armen. Det funker heller inte. Så  iställetför att forsöka med andra armen eller nåt så börjar han sticka nålen lite fram och tillbaka i armen. Precis som han drev och skulle fettsuga mig för blod. FY VAD OOOOONT!
Olle: Du får säga till om det gör ont.
Jag: ... (tyst, jag är ju tuff :P)
Olle blev äntligen klar med blodproven. Jag börjar gråta, det gör ont och jag mår illa och mitt huvud känns som.. jag vet inte.. en bowlingkula.
Så stryker Olle mig på armen och säger med nästen lite barnstämma:
Olle: Nååå, blev du ledssen?
Jag: (Börjar gråta mera, med tänker: MORS LILLE OLLE KAST DIG I VÄGGEN!!! ELLER LÄR DIG ATT HITTA BLODET!)

Sen gick han ut. JAg sa inget  till honnom. De nästa två timmarna så med lite olika intervaller var allt jag kunde säga: DUMMA SKÖTERSKA.

Han kom inte in igen.

Men, vi fick en jätteduktig läkare. Jag tror han het Sebastian. Den bästa läkaren jag har haft. Jag fick göra en hel hög med nevrologiska tester. Typ gå på tå, på helen. Så stilla medans jag blundade...

Migränanfall var det iallafall.

Det blåa syns inte så gott på bilden, men mann kan typ se var han stack nålen in för att "fettsuga" min arm. För blod..