Drömkök..

Jag längtar tills vi får sparat ihop lite pengar till att renovera (klart) köket.
Vi har ett gammalt 50-talls kök, var luckorna var BLÅ. Väldigt blå. Nu har jag slip nästan alla och grundat med en vitfärg.. men jag är långt från klar. Sen har vi lite vitt kakel som är lite slitet.

Kanske vi kan bli klara i Januari efter jag lämnat in uppsatsen? :P

Här är en lista på vad vi behöver (inlägget är vel mest menad som en komma-i-håg-lista för mig själv...) :P

1. Svart kakel, ca 5,5 m2 (pluss ting så vi får det opp på väggen)


2. Vit glansig luckfärg. ca 200 kr + en bra pensel 100 kr

3. Lite ljus grå färg, blank ca 200 kr

4. 7 stk skålhandtag, typ som under - letar på tradera.. några hundra..


5. Tapet till ena väggen

6. Nytt golv ( finns här http://www.byggmax.com/se-sv/prod/pid-13805.aspx) 99 kr m2


7. Bänkskivor hos IKEA (typ: http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/40124089/) 349 kr


8. Ny fläckt

Uppsatstänk

Det är mycket som händer. Jag är ju i full gång med min uppsats. Jag skriver om kristen barnmusik inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagers Heliga. Det vill säga den kyrkan som jag själv är aktiv i. Det spennande! Jag är klara med alla mina intervjuer och är nu i delen var jag ska forsöka produsera mycket text. Jag forsöker hela tiden ha detta "forskartänket" och forsöker analysera allt som jag egentligen tar för givet.

En rolig grej. I går sjöng jag och min bästaste sångelev i kyrkan. Vi sjöng "Jag är som en stjärna på himmlen" på tre olika språk. Hon sjöng på svenska och spanska, sen sjöng vi tillsammans på engelska till slut. Det var alldeles underbart. Jag är otroligt stolt av min elev. Hon sjöng superbra och man kunde knappt se att hon var nervös.

Sen här kommer forskarögonen in. Vi fick applåder. I kyrkan. Haha.. Det var ju lite roligt, fast det blev lite konstig stämmning eftersom det inte är vanligt, eller man ska inte applådera på ett sakramentsmöte. Man ska forsöka hålla kvar en god ande. Vi har ju en del nya medlemmar och en del undersökare i kyrkan och för en del av dessa tog ju det som en självklarhet att man ska applådera, tror jag. Vi får väl niga och tacka för komplementen. Men nästa gång hoppas jag bara på en kram efteråt.

Men på julfesten - då hoppas vi på massor med applåder. :)

Det var så konstigt. och bra! Alla som har framfört något in public eller klarat av något har nog känt den härliga känslan man får efteråt. Yes - vi klarade det och vi var bra! Men denna gången så blev det liksom ännu starkare än när det bara är jag som sjunger. Jag var så oerhört stolt av min 13-åriga sångelev! Ni skulle hört henne. Klara rena toner och en härlig utstrålning!  Jag tror kanske det är lite den känslan som föräldrar får när barnen mestrar olika ting - allt från att kunde sitta själv eller börja gå. Känslan är iallafall helt otrolig! Det gör mig så glad!

Nu får jag fortsätta jobba med uppsatsen. Kanska läsa lite litteratur med. Det är inte min favoritsak i världen. Jag tror kanske teorianknytningen i uppsatsen ska vara religionssociologisk, så då är det väl bara börja läsa på om det. :P

Oj, vad mycket detta blev. Om än ingen gidder läsa allt, var det ändå skönt att få det "ned på papper".

Hej och hopp!

Att vara liten..

Jag kommer fortfarande i håg mycket från jag var barn. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag aldrig skulle bli vuxen, samtidigt som man var både nyfiken och intresserad av de vuxnas värld. Jag kommer ihåg att jag hade lust att bestämma så som vuxna fick, och att det å köra bil så roligt ut.

Det var faktiskt ganska jobbigt att vara liten. Kul var det men lite jobbigt med. Jag kommer ihåg vinteren i första klasse. Det var mycket snö, och man hade på sig mycket kläder. Varje gång det var paus var man tvungen att gå ut. Det tog ca 5 minutter, eller mer som en evighet, att sätta på sig sherrokser (viterstövlar) och kjeledress (overall). Sen var det mössa och halsduk och vantar som man alltid satte på fel hand.
Mössan var alltid lite för stor och skymde ens sikt lite. Det var jobbigt att röra på sig med alla lager kläder och tunga skor.

Jag tyckte inte om att gå förbi 6. klassingarna som satt utanför sitt klassrum. De var alla stora killar. De tyckte mycket om att sätta ut benen framför en mens man gick.  Detta resulterar i att man faller. Och men en mössa som är stor som en svamp, och en påsig overall som hänger fast i tunga skor, faller man lätt. Dunk.

Sen så var det också härligt på vinteren. Även att det var mörkt ute på kvällen kunde man leka ute i trädgården. Jag byggde snöfigurer, snölycktor och gjorde snöänglar. Allt i det trygga ljuset från vardagsrums fönstren. När jag låg på ryggen och flaksade med armar och ben för att laga den perfekte snöängelen kunde jag titta upp på den stjärnklara himlen, och man kände sig liten, fast på ett annat sätt än när man gick förbi de stora 6. klassingarna.  Jag kände mig trygg under alla stjärnorna, de ljuste så fint. Jag var inte rädd för någonting då. JAg kunde känna mig glad och ligga och sjunga om alla de fina sjärnorna.
Min syster var extremt upptagen av stjärnbilder en period och hon lärde mig hur Carlsvagnen såg ut, och Orions bälte. Lille björn och store björn fattade jag aldrig hur de såg ut.

I blant längtar jag tillbaka till denna barndomsvärlden. Att ligga å titta på sjärnorna i trygghet, leta efter Carlsvagnen och orions bälte. Sjunga om det jag ser i ögonblicket.
Det är bra man har minnen, så man kan resa tillbaka i tiden en gång i bland. Jag hoppas en dag ligga i snön och göra snöänglar med mitt eget barn och titta upp på de klara stjärnorna.