Det känns så ufattbart. Det är precis som om livet har fått ett vägskilje. Tiden före 22. juli och den efter. Tiden före ondskan och den efter.
Först kunde man inte fatta att någon hade bombad regeringsbyggnaden i Oslo. Sen några timmar senare, så ser man facebookuppdateringar som säger att man inte ska ringa människor på Utöya eftersom de gömmer sig för en beväpnad mann. På kvälden fick man i chock när man läste att ett ögonvite trodde att det var 20-30 ungdomar dräpta. Nästa morgon fick man ännu mer chock när man läste att över det var ännu fler dödade.
En tjej från min hemby är saknad. Även att jag inte är helt säker på vem hon är, känner jag en fruktansvär sorg. Sorg för alla pårörande. Sorg för alla som har förlorad en syster eller bror, en dotter eller son, de som har förlorad en far eller mor, eller en vän.
Jag tror många känner som jag. Som om det finns ett litet tomrum i hjärtat. Jag tror att vi nu har ett val nu; vi kan själva välja vad vi ska fylla detta tomrummet med. Jag vill fylla det med kärlek.
"Om en mann kan vise så mye hat - tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen" sade en tjej fra AUF. Jag hoppas vi alla kan fyllas av kärlek. Vi är alla på ett sätt systrar och bröder, eller hur? Skandinavien känns inte längre ut som tre länder, men ett stort land som står samman och stödjer varandra. Tillsammans är vi starka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar